Ledarskap och ansvar i kristna församlingar

Den Av Vandrareni Dygder och plikter, kristen troLämna en kommentar

Vi är nog många kvinnor aktiva i kristna församlingar över hela landet som reflekterat en del kring turerna runt Pingströrelsens föreståndare Daniel Alm och biskopen på Gotland Thomas Petersson. Båda har anklagats för omdömeslösa och olämpliga relationer till kvinnor och båda har tvingats lämna sina ledande poster. (För den som vill läsa mer om ärendet kring Daniel Alm finns bakgrund här och kring Thomas Petersson här.)

Den här texten är personlig och handlar om ledarskap i kristna församlingar. I Tidningen Dagen redovisas för mig oväntade nyheter om hur frikyrkosamfunden skiljer sig åt avseende kvinnliga ledare. I Equmeniakyrkan är 41 procent av alla föreståndare kvinnor och av dem som ordinerats till pastorer eller diakoner de senaste tio åren är 67 procent kvinnor. I Pingströrelsen är 16 procent av föreståndarna kvinnor, och den andelen har ändå dubblerats på tio år. Inom Alliansmissionen är andelen 27 procent och inom EFK 24 procent kvinnor bland föreståndarna. I Svenska kyrkan var 2/3 av de nyvigda prästerna kvinnor år 2022 och 2023.

Jag tror inte det går att komma runt organisationsform om vi vill analysera köns- och maktmönster i frikyrkan. Pingströrelsen är måna om att inte vara ett samfund i ordets grundläggande mening utan istället ”fria församlingar i samverkan”. Motsatsen återfinns hos Equmeniakyrkan som under de dryga tio år samfundet funnits* utvecklat en allt större och tyngre organisatorisk överbyggnad. Men också därmed en allt större samsyn kring lärofrågor, stadgar, utbildningsgång och församlingsordning liksom kring demokratiska processer för val av representanter, teologiska frågor och för hur förändring sker.

Jag är uppvuxen i Örebromissionen, ett samfund bildat som en förening för att arbeta med missionsarbete i andra länder, som idag ingår i Evangeliska Frikyrkan. ÖM låg lite mittemellan Pingströrelsen och Baptistsamfundet i teologisk och kulturell mening. ÖM betraktade sig som teologiska baptister men med starka karismatiska inslag. Dock, fokus låg på missionsarbete och för mig betydde det mycket att som mycket liten skolas in i vikten av bistå och stödja människor i andra länder med utbildning, hälsovård och förstås med Guds ord. Internationell solidaritet var därför en självklar utgångspunkt när jag gick in i vuxenlivet och det engagemanget lever kvar.

Under min tid fanns inga kvinnliga pastorer i min ursprungsförsamling, enbart män. Och de var förstås olika personligheter, en del mer inriktade på jämställdhetsfrågor och andra mindre. Tyvärr tror jag dock att de saknade förmågan att ge kvinnor plats och att se de förminskande (ibland direkt förtryckande) processer som pågick mot flickor och kvinnor. En anledning till att ingen påtalade och kritiserade pastorerna var att det inte fanns något möjlighet till ansvarsutkrävande. Ingen nämnd, grupp eller styrelse ovanför församlingen hade till uppgift att utöva tillsyn eller gav råd och hjälp.

Pingströrelsen lever vidare som fria församlingar medan både Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan har kyrkohandbok, teologiskt uttryckta grunder och en form av läronämnd. Den stora skillnaden mellan Daniel Alm och Thomas Petersson är därför att den förstnämnde har utretts utan att något brottsligt kunnat beläggas och ändå fått lämna sin post, medan den sistnämnde behandlats i biskoparnas ansvarsnämnd och där förklarats inte kunna fortsätta som biskop. I det första fallet blir det en fråga om församlingens förtroende, vem man tror på och personen i fokus kan själv driva sin sak. I det andra blir det en fråga om löften och regler som tolkas av en redan utsedd nämnd. För mig är rättssäkerheten absolut starkast i det senare fallet.

Jag tror inte att balansen mellan kvinnliga och manliga ledare i frikyrkan gynnas av att enskilda församlingar själva utreder och fattar beslut om huruvida någon begått ett misstag, agerat omdömeslöst eller moraliskt förkastligt. Inte heller att en kristen församling gynnas av att ledarskapet görs till en fråga om arbetsmiljö (även om det är en central del av arbetet). Att båda de avsatta ledarna protesterar är begripligt. I Thomas Peterssons fall är det begripligt bara som en personlig sorgeprocess som han inte är klar med och som han nu genomför i offentligheten. I Daniel Alms fall är det begripligt eftersom det inte finns några regler som han brutit (av mig känt) utan istället handlar om en offentlig maktkamp i skuldfrågan mellan honom och såväl Pingst centralt som hans församling. Det är inte en kamp som kommer att gynna någon. Den visar dock varför också en kyrklig organisation måste organisera sig för snöstorm och vinter och inte tro att kristna lever i ständigt sommarsolsken.

* Bildades 2011 av Svenska missionskyrkan, Svenska baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige.

Påskens mysterium och trons förundran

Den Av Vandrareni kristen tro, personligtLämna en kommentar

Påskdagen 2024. Vi tappade en timme och mitt väsen tappade fotfästet. Det kommer tillbaka, kanske redan imorgon då vi vandrar med en okänd till Emmaus innan vi inser att det är Han, den uppståndne som vandrar med. Då kommer fotfästet tillbaka. Han är verkligen uppstånden.

Ärkebiskop Martin Modéus skriver vackert om uppståndelsens mysterium, om att leva i uppståndelsens nu, i Dagens Nyheter. Kan inte annat än hålla med. Tiden och rummet är våra mänskliga förståndsformer, inte de verkliga formerna eller de verkliga krafterna. Med både Immanuel Kant och Albert Einstein kan vi kapitulera inför det ofattbara, att tiden och rummet är ett och att allt egentligen är ett enda evigt nu. Guds tid är från begynnelsen och till änden, allt i ett och på samma gång.

Den vetskapen har varit en tröst under de månader av sorg jag levt igenom efter min pappas bortgång. En sorg som fortsätter att vibrera i mig. Modéus ord om att kyrkan bär tron när jag som enskild sviktar och förtvivlar, inte orkar tro, är också en tröst. Jag får komma med mitt mörker och mina svarta tankar, kyrkan bär mig på sina armar, och snart nog börjar jag kunna se ljuset igen. I Sveriges radios söndagsintervjun med Martin Wicklin utvecklade han det resonemanget på ett sätt som var nytt för mig, folkkyrkotankens teologiska fundament.

Påsken är kristendomens centrala högtid, påskmysteriet är hjärtat i min kristna tro. Jag hörde idag en radioprofil säga att han tänker inte så mycket på Jesus men kanske var den historiske Jesus en intressant person. Och då tänker jag att den historiske Jesus kan inte skiljas från den Jesus som dog och uppstod. Jag läser just nu Johannesevangeliet och noterar hur Jesus säger saker om sig själv som får prästerskap och vanliga människor att ifrågasätta honom. Men han gör det i kraft av att han är Guds son. Om han sagt de där sakerna utan att ha täckning för det vore han ju bara en pratmakare. Jesus Kristus är den som Gud sände in i rummet och tiden för att nå oss som är fångade i den strukturen. Men han sprängde den strukturen när han återuppstod och återgick till Guds värld (som också är vår) där evigheten redan har börjat.

Jag är tacksam för min förundran, tacksam för att ha en ärkebiskop som kan bejaka den sidan av att vara människa och tacksam för att vi tillsammans vandrar på väg till Emmaus där vi en gång skall få se Guds härlighet och träda ut ur tiden och rummets fångenskap. Då skall vi se klart, nu ser vi Gud som en reflex, en solkatt, en rörelse i träden, en aning om något större och en tyst bön som bärs av nådens vind.

Glad Påsk!

(Bild från Jerusalem tagen vid besök för nu många år sedan.)

Predikan: Känn ingen oro och tappa inte modet

Den Av Vandrareni kristen troLämna en kommentar

Söndagen den 10 mars 2024 var Midfastosöndagen. Temat för söndagen var ”Hoppet och Tron” i enlighet med det alternativa kyrkoår, baserat på Efesierbrevet, som Equmeniakyrkan lanserat detta år. Jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan.

(Text: Efesierbrevet 1:18-21; Johannes 14:25-29; Psaltaren 23:1-3)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

  • Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror
  • Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
  • Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Hur kan någon säga till oss idag att vi inte skall känna oro? Att vi inte skall tappa modet? Hur kan någon tro att det budskapet skall nå fram och hur kan någon tro att det är ett rimligt budskap i den tid vi lever i? Är det inte naivt, eller för att vara helt explicit, är det inte rena dumheterna?

Känn ingen oro och tappa inte modet. Jojo. Det låter något det. Vi återkommer till det.

Albert Einstein, en av historiens mest kända och mest lysande vetenskapspersoner, introducerade i början av 1900-talet den allmänna relativitetsteorin. För Einstein var rum och tid en enda enhet, ”rumtid”. Rumtiden kan man tänka på som ett tyg, en väv som kan sträckas och komprimeras, böjas och vrängas ut och in. Som ett lakan ungefär. När du tar ett lakan, ställer dig utomhus i solen, vevar runt lakanet det fortaste du kan uppstår ett dovt ljud, en ton. Då flyttar du runt tillräckligt mycket materia tillräckligt snabbt för att åstadkomma en vågrörelse som fortplantar sig utåt i universum. Så uppstod universum menade Einstein. Einstein visste teoretiskt att det fungerade så men i vår tid går det att mäta. Förra sommaren lyckades en grupp astronomer i Nordamerika belägga en vibrerande ton i universum, en vågrörelse som är så liten att den inte kan upptäckas annat än genom extremt fina mätningar över många år. Forskarna noterade att tonen, eller tänk dig krusningen på ytan av en sjö, kom från en pågående rörelse i universum som inte kan härstamma från något annat än universums uppkomst. Den här krusningen, tonen eller vibrationen, vad vi nu vill kalla den, återfinns i allting som finns, i varje atom i världen och i varje cell i våra kroppar.

För mig är den här kunskapen nästan övermäktig, jag kan inte förstå konsekvenserna av den eller innebörden av den. Vi är här och nu, i rummet och tiden, och vi ser allt som en spegelbild. När Paulus skrev så i Korintierbrevet var speglarna dunkla; tänk dig ett fönster, att du ser dig själv i fönsterglaset istället. Det är vad vi vet om tillvaron, vi har inte tillgång till sanningen med stort S. Den finns, och vi arbetar oss allt närmare för det är sådana vi människor är. Vi drivs kollektivt av en stark vetgirighet. Och jag gläds över nya upptäckter och nya insikter. Just den här nyheten gjorde mig dock medveten på ett nytt sätt om hur vetenskap och tro kan leva tillsammans. Upptäckten av krusningen i universum, den som går ända in i mina celler, den gestaltar för mig min övertygelse som Guds oavbrutna närvaro i vår värld. Om mina celler vibrerar i takt med universums skapelse är det knappast orimligt att mitt medvetande också vibrerar i takt med den Helige Ande.

Men hur var det då med oron och hoppet?

Låt oss lyssna till inledningen av den del av musikalen ”Befriad” som heter just ”Min frid ger jag er”. ”Befriad” skrevs av Lars Mörlid och Peter Sandwall och framfördes av gospelkören Choralerna, första gången i mars 1973, för mer än femtio år sedan. För mig i tonåren var Choralerna något närmast ouppnåeligt när man fick nöja sig med att kanske få vara med i den egna ungdomskören. Den här musikalen bygger i sin helhet på Johannesevangeliet och är väl värd att lyssna på än idag. Låt oss lyssna på när Lars Mörlid sjunger inledningen till det avsnitt som handlar om när Jesus talar om att han skall återvända till fadern:

MUSIK (ca 4 min)

Strax innan orden ”Känn ingen oro och tappa inte modet” talar Jesus alltså om sin frid, den frid som han ger åt oss i världen. Han skiljer väldigt tydligt på den frid som ”världen” ger och den frid som han lämnar efter sig till lärjungarna. Den Helige Ande, hjälparen som det står i texten, skall påminna oss och även lära oss att leva i linje med det Jesus predikade under sitt liv. Men friden är något annat. Anden och friden är inte samma sak, Anden är aktiv och närmast en inre lite påträngande röst som både risar och rosar våra beslut och bedömningar. Att släppa fram anden i oss innebär att ge plats för Guds kärlek, för det goda som vi har och trycka tillbaka det onda som också finns i oss alla. Men friden, nej det är något annat.

Tänk på den där vibrationen igen. Universum vibrerar. Eller en bild som jag har lätt för, se en insjö framför dig, en solig dag i april, himlen är isblå och vinden är fortfarande lite kall, sjön ligger alldeles blank framför dig. Du tar några steg ut på bryggan, ytan krusas som en effekt av flytbryggans rörelse under dina steg, du ser de små vågrörelserna smita iväg långt utåt sjöns mitt. Du står stilla men krusningarna bara fortsätter, längre och längre bort tills du inte ser dem längre. Guds frid är som krusningarna på vattenytan, som vibrationerna i universum, de fortplantar sig in i dig och mig. Och när vi rör oss i den friden upprätthåller vi krusningarna. Om du tar ett par steg på flytbryggan så krusas vattenytan igen och samma mönster återupprepas.

När Jesus talar om sin frid så talar han inte om skönt soffhäng en fredagskväll framför en bra film med chips och nötter. Han talar inte heller om frid i meningen frånvaro av våld och ondska. Jag tror att när Jesus säger inte det som världen ger så menar han istället den fasta förvissningen om Guds närvaro hos oss och den kärlek som varje människa omfattas av. Den friden är en gåva, en Guds gåva till oss som vi kan ta emot eller kasta bort. Och den friden finns där hela tiden, precis som vibrationerna i universum eller krusningarna på sjöns yta.

Och det är med tanke på den friden som Jesus säger Känn ingen oro och tappa inte modet. Först friden. Sedan förtröstan. Inte tvärtom.

Den tid vi lever i nu upplevs som mörk och svår. Men mänskligheten har varit utsatt för ondskan och mörkrets makter många gånger förr och ändå tagit sig igenom. Det finns så mycket av ondska i världen, jag vill inte nämna något men var och en av oss har saker som vi oroar oss för, saker som absolut får oss att tappa modet nu och då. Vad betyder det då att finna den frid som Jesus talar om?

Att finna frid hos Gud är att acceptera att världen inte är sådan som de flesta av oss skulle önska. Försoning. Försoning med världen och med sig själv. Ordet försoning är ett av de vackraste jag vet. Ordet har flera olika betydelser, om man tittar på ordets historia; men ett av dem är att förlika sig, att fördra något, finna sig i eller foga sig i något. Att Gud försonade världen med sig själv genom Kristi död är en teologisk sanning. Men att försonas med det faktum att världen inte är perfekt, att jag inte är perfekt och att ingen annan är det heller, det är något annat. Försoning i det avseendet är att inse sin egen litenhet, men också sin styrka. Att vila i det faktum som Stig Dagerman skrev i en av sina dagsedlar: Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ! Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer. Missmod och oro får inte paralysera mig som människa.

Den frid Jesus talar om är en förvissning om att Gud är med oss, att vi vandrar tillsammans med honom, att han leder oss på rätta vägar och ger oss ny kraft när vi behöver. Inom ramen för den friden kan vi arbeta för Guds rike och för att sprida Guds kärlek. Att ta emot den frid Jesus lämnar åt oss är inte att sitta glad i kyrkan och tänka på hur förträffligt vi har det. Att ta emot friden är istället en förutsättning för att vi skall våga tro att det vi gör och det vi åstadkommer, ledda av den helige ande, också bidrar till att sprida Guds rike på jorden. Och det handlar inte om att alla skall komma hit till kyrkan eller att alla skall vara med på våra konserter; att sprida Guds rike är att jag själv bidrar till att Guds handlande med mänskligheten kommer andra människor till del. Och skall jag orka det och våga stå upp emot missmodet och ängsligheten, så krävs den förvissning om Guds närvaro som friden utgör.

Universum vibrerar. Jag vibrerar med universum. Guds frid, som ju övergår allt mänskligt förstånd, vibrerar ut över vattnet, över skogarna och över haven. Att vila i förvissningen om Guds skaparkraft, i förvissningen om att världen en gång kommer att bli hel och att Gud en gång skall visa sig för oss i hela sin härlighet – det är innebörden av den frid som Jesus ger. Och den friden öppnar oss för handling, att möta andra människor och för att förändra oss själva. Det är det hopp vi är kallade till.

(Psalm 90 Blott i det öppna)

Predikstolen i St Jakobs kyrka, Göteborg, den 10 mars 2024

Frikyrkan i samtiden: I Jesu efterföljd och på armlängds avstånd från makten

Den Av Vandrareni Dygder och plikter, kristen tro, SamhälleLämna en kommentar

Att fokusera på en politisk tematik och att skapa en fri rymd vid sidan av samhällets maktcentrum och institutioner var ett framgångsrecept för den tidiga ”dissenterprotestantismen”. (I dagligt tal kallar vi dissenterprotestantism för ”frikyrkor”.) Jag har haft förmånen att läsa några av professor Arne Rasmussons texter om de tidiga erfarenheterna av försöken till samhällsförändring hos metodism, kväkare och baptister över helgerna. Och de gav mig ett par viktiga insikter om vår egen tid.

Rasmusson skriver om de ”ostädade” (hans ord) kyrkliga rörelserna och hur deras potential för att förändra samhället minskar när de blir allt mindre ”ostädade” och anpassas till det acceptabla och respektabla. Historien börjar med motståndet mot slaveriet, ett politiskt tema där de tidiga frikyrkorna var aktiva. Fokus ligger här på USA och England. Tidvis hade kraven på slaveriets avskaffande sitt primära stöd inom frikyrkan även om andra grupper också drev frågan. Men det var inte de upplysningsfilosofiskt lärda som drev motståndet. De frikyrkliga rörelserna var uthålliga och envetna i fråga om slaveriets avskaffande; de organiserade motståndskampanjer för att påverka politiken och de försökte också påverka enskilda makthavare (som ägde slavar). De fortsatte också att efter slaveriets upphörande arbeta för att motverka diskriminering på grund av ras eller kön.

Ett teologiskt karaktärsdrag, skriver Rasmusson, för de rörelser som i praktiken lyckats påverka samhället runt omkring dem är att de vid sidan av ett allmänkristet budskap betonar Jesu efterföljd och helgelse. Han noterar att kyrkor som är del av majoritetskulturen betonar förlåtelsen mer än helgelsen. Tanken att en människa kan förvandlas här och nu (moraliskt och andligt) är inte självklar för dem. De samhällspåverkande rörelserna (de ostädade) ser dock istället helgelsen och efterföljelsen i det egna livet som central. Förvandling i nuet är möjligt, omvändelsen är ett hopp om en annan inriktning och en tillit till möjligheten av förändring också av det liv jag lever här och nu.

Teologin som underbygger de ”ostädade” rörelserna betonar också vänskapsband, sociala nätverk och en s k mild hierarki. Alla rörelser måste ha en organisation men i frikyrkan vårdades tidigt en ordning där pastor och andra auktoriteter visserligen har en ledande roll men i en egalitär miljö. Kvinnor och svarta ges t ex tidigt en mycket mer framskjuten roll än i de kyrkor som representerar majoritetskulturen. Den atmosfären skapar en möjlighet att upprätta fria rum, platser där kreativitet kan flöda och där dominanta tankesätt och grupper hålls borta.

Rasmusson pekar på forskning som visar att det är när känslor och intellekt får samverka som motivationen att handla uppstår. Frikyrkan förmådde engagera människans intellekt och hennes känslor på en och samma gång, något som skapade handlingsberedskap. Teoretiska moralresonemang i det akademiska rummet om det orimliga i slaveriet i all ära, men det är inte det som driver ut människor att demonstrera, protestera, ställa krav och med sitt eget liv försöka förändra. Inte heller är det fruktbart att koppla bort tänkandet och bara ge sig ut på gatorna och försöka riva ned den rådande ordningen. Det är när både känslor och tänkande förenas som det händer något långsiktigt bra.

Komiskt i sammanhanget i vårt land, där vi är många som får höra att kyrkan inte skall lägga sig i politiken, är att frikyrkorna i USA under 17-1800-talet fick höra att de förstörde politiken genom att blanda samma religion och politik…

Fokus på efterföljelse och förvandling av individen här och nu, att prioritera frågor och vara uthållig, hålla tydlig distans till makten och det samhälleligt ”respektabla”, upprätthålla en mjuk hierarki där egalitära strukturer ger utrymme för kreativitet och öppna rum samt att engagera både känsla och intellekt i den teologiska praktiken – är det receptet för en modern kyrka i vårt samhälle? Jag tror det. Jag tror verkligen det.

                   ***

Läs gärna Rasmussons texter: ”Kyrkan och kampen för ett bättre samhälle. En alternativ historia” (Är på svenska, klicka fram pdf), ”Ostädat blir rumsrent” (Är på svenska, klicka fram pdf) samt ”Helgelse, ecklesiologi och social förändring” (länk till text).

Israel och Palestina: Vägra välja sida.

Den Av Vandrareni kristen tro, SamhälleLämna en kommentar

Kriget som just nu rasar på Gazaremsan har nu pågått i mer än två månader. Den 7 oktober i år genomförde terrororganisationen Hamas en fasanfullt grym och orättfärdig attack på israeliska medborgare. Hamas agerande kan knappast förstås på något annat sätt än som ett sätt att ta ut en länge uppbyggd politisk hämnd på fullständigt oskyldiga civila israeler. Hamas tog också nästan 250 människor som gisslan, att nyttjas som bytesvaror eller skydd för sin egen krigsmaskin. Israels svar blev, efter en tids ovisshet, flygbombningar, markinvasion, blockad och förflyttningar av civila liksom stängningar av sjukhus och andra offentliga inrättningar. Fram till idag anger tillförlitliga siffror enligt WHO att minst 1200 israeler och 16 000 gazabor har dött i kriget. Nästan alla civila, och de flesta kvinnor och barn.

För mig som kristen har Palestina en särskild betydelse. Bibeln berättar om en Gud som låter sig födas till människa just i denna trakt för omkring 2000 år sedan. Platser och historia har etsat sig fast i mitt medvetande sedan söndagsskolan. Rapporter från Jerusalem, Betlehem eller Jaffa påminner om den gamla flanellografen som söndagsskolefröknarna Greta och Dagny använde. Senast igår hade vi tårta och använde silverskedarna jag fick för flitigt deltagande i söndagsskolan, en för varje år. Jag har tio stycken.

Jag sörjer alla de döda. Jag gråter nästan varje dag över alla döda barn. Min förtvivlan över situationen idag förföljer mig in i nätterna och ger mig mardrömmar. Jag är medveten om att jag inte kan göra något åt situationen ensam och just nu. Därför gör det mig så oerhört upprörd och vred att diskussionen om kriget i Gaza just nu (för just nu är det där kriget förs) kidnappats av extremister och fanatiker. Jag tänker inte ”välja sida” som så många tycks göra. Jag stödjer både Israels rätt till säkra gränser, till självförsvar och till en demokratisk utveckling i sitt land, och palestiniernas rätt till en stat, ett territorium, sin egen säkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Att Israel har en regering som uppenbarligen nonchalerat hotet från Hamas för att istället stödja illegala bosättningar på Västbanken och att Gaza styrts av en auktoritär och fundamentalistisk regim som inte på något sätt sett till befolkningens bästa måste stå klart för alla bedömare. Att civila israeler och palestinier skall betala priset för dessa båda regimers nonchalans och illvilja är däremot inte alls rimligt.

Israel kan inte skylla civila offer på att Hamas gömmer sig bland dem. Ingen förlorar sin rätt till liv för att någon annan tagit den personen som sin mänskliga sköld. Inte heller kan civila nekas vatten och medicin för att de bor på fel ställe. Hamas kan inte skylla sin blodiga attack på civila på att den israeliska regeringen inte ingriper mot övergrepp mot palestinier. Vanliga medborgare är inte ansvariga för regimens felsteg.

Vi som lever i en demokrati väntar oss förstås mer av en demokrati som Israel, men också av ett land vars militära övermakt i området är otvetydig. Av Hamas kan vi inte förvänta oss någonting. De är terrorister och fundamentalister och värderar inte människoliv alls om de inte kan användas vid byteshandel. USA stödjer ännu så länge Israels agerande i Gaza men sannolikt inte så länge till. Såväl utrikesminister Blinken som president Biden har påpekat att de civila dödsoffren är för många. Och FN tillsammans med ett flertal internationell bistånds- och hjälporganisationer har påpekat att det som pågår i Gaza är en humanitär katastrof. USA är en nyckelspelare för att få ett slut på kriget, därför måste alla goda krafter samarbeta för att stärka det amerikanska trycket på Israel just nu. Det är via USA som Israel kan förmås att hitta andra lösningar för att nå målet än ett fortsatt krig som i första hand dödar oskyldiga civila.

Vi måste kunna kräva att detta krig upphör. Nu. Utan att för den skull sorteras in på den ena eller andra sidan. Ett vapenstillestånd behövs, gisslan friges, förnödenheter omedelbart släppas in och förhandlingar om Gazas framtid, under ledning av FN och stormakterna, inledas.

Tvåstatslösningen är den enda framkomliga vägen för relationen mellan Israel och Palestina. Samtidigt tycks den vara mycket långt borta idag. Sverige hade en gång en röst i dessa frågor, men just nu väljer regeringen att ligga lågt, tala om EU och fokusera på ”samtalsklimatet” i Sverige. Regeringens debattartikel i Svd, det enda officiella uttalande jag hittar, avslutas med självklarheten att ”gatans parlament” inte får ersätta ”demokratiska beslut”. Men det är väl inte det som är den stora faran just nu? Den stora faran just nu är att det krig som pågår på Gazaremsan innebär fler döda och lemlästade barn för varje dag; föräldrar som förlorar sina barn och barn sina föräldrar.

Just nu och just här är det enda viktiga att dödandet upphör. Sedan får vi ta hand om de politiska konsekvenserna. Var är påtryckningarna och det diplomatiska agerandet för att åstadkomma det?

Predikan: Bättre att jag är kvar hos er

Den Av Vandrareni kristen troLämna en kommentar

Söndagen den 24 september 2023 var den sextonde söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Döden och Livet” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

(Text: Job 14:13–15 | Fil 1:20–26 | Mark 5:35–43)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

  • Men för er skull är det vik­ti­ga­re att jag le­ver kvar här, det är jag över­ty­gad om, och jag vet att jag kom­mer att bli kvar och stan­na hos er al­la för att hjälpa er till fram­steg och glädje i tron
  • Du skul­le ro­pa på mig, och jag skul­le sva­ra, du skul­le läng­ta ef­ter den du ska­pat.

Dagens tema är döden och livet. När jag sa ja till predika denna söndag hade jag ingen aning om hur nära det plötsligt skulle komma. Strax efter det att jag svarat gjorde döden hembesök. Min pappa gick bort den 1 september. Frågan om döden och livet har därför sysselsatt mig oavbrutet de senaste tre veckorna. Både de praktiska frågorna och det stora sorgearbetet. Det har gett mig anledning att fundera på gränsen mellan liv och död, på evighetsperspektivet i det liv vi lever här och nu.

Evigt liv betyder inte att det är bättre att dö än att leva på jorden. Att det skulle vara så var en hållning som fackföreningsmannen och aktivisten Joe Hill (1879-1915) drev med i sin travesti på en amerikansk frikyrkosång. Hans text löd “You get pie in the sky when you die” och vad han syftade på var att religion och kyrkan spred det falska budskapet att du kunde svälta här på jorden för du skulle ändå få paj och tårta i himlen. Naturligtvis en grym drift med frikyrkorörelsen, men ett korn av sanning fanns där. Under det tidiga 1900-tal när Joe Hill levde i USA var fattigdomen bland vissa grupper så utbredd att det kanske bara var hoppet om ett liv i slösande rikedom på andra sidan som höll människor uppe. Därmed inte sagt att det var vad kyrkan faktiskt sa.

Men evigt liv betyder att hela livet är viktigt. Jairos dotter i evangelietexten gick ut och in i det jordiska livet. Hon var bara ett barn och kan inte, som för min pappa, sägas ha fullbordat sitt lopp. Var det kanske också ett argument för att hennes gästspel på den andra sidan blev kort? Jag vet inte, men faktum är att Jesus kallade henne tillbaka till det jordiska livet. För Jesus var det knappast en vinning att låta en ung flicka lämna jordelivet för det himmelska. Evigt liv betyder att livet här och nu är viktigt, att det finns ett evighetsperspektiv på det liv vi lever och det liv vi delar med åtta miljarder andra mänskliga varelser, för att inte tala om det oändliga antalet djur på vår planet.

Evighetsperspektiv är att se på våra jordeliv från en horisont bortom tid och rum. Evighetsperspektiv är att se jorden, och allt på den och i den, ur skaparens perspektiv. Min stund på jorden är ett inslag i väven, den enorma väv som utgör livet och som den store vävaren ständigt väver på. Min färg, jag hoppas att jag är en lila tråd för jag tycker om den färgen, är med ett litet tag och sätter prägel på väven. Sedan försvinner jag men finns alltid kvar där jag var aktiv. Faktum är att om evighet betyder just evighet – något som inte har tid eller mått – då lever vi ju redan i evigheten. I det eviga livet. Det har börjat här och nu. Evigheten är inte sedan. Oavsett att vi lever i tid och rum just här och i det som vi kan uppfatta med våra egna förståndsgåvor, så är vi redan i en annan dimension, vi är redan i evigheten.

Men evighetsperspektiv är också att se på våra medmänniskor främst som Guds avbilder, skapade av en kärleksfull Gud som, precis som Job säger, nog längtar efter dem, om och när de försvinner. Ibland tänker jag på det när jag ser barn, de där underbara 3-4-åringarna som tittar nyfiket på allt som finns omkring dem. Är det en gammal burk på marken eller stor blå buss – lika spännande. Att möta deras oförställda blickar, le mot dem och få ett leende tillbaka, det är lite som en hälsning från Gud. Liksom, att ”ja, jag har varit den du är och du kommer att bli den jag är”. Som en slags pil genom tiden och rummet. Men samma sak känner jag i den andra änden av livet, den gamla människan som samlat på sig så många erfarenheter, men där världen tenderar att krympa ihop när åren går. Att kunna öppna den dörren och få del av tankar som kan ha närmare 100 års resonans är att inse hur liten just min egen värld kan vara.

Evighetsperspektivet är att upphäva tiden och rummet, att låta skaparens blick på sin skapelse dominera. Kanske lever vi alla i en och samma sekund på en och samma plats? Kvantfysiken har redan motsagt den självklara uppfattningen om tiden som linjär och rummet som materia. Det går att vara på två ställen samtidigt. Så länge ingen gör en observation i den här världen – i tid och rum – så går det på sätt och vis att vara både levande och död samtidigt. Men jag är inte fysiker så jag stannar liknelsen där.

En nu f d ärkebiskop sa en gång till mig i en debatt att det är ju inte Gud som behöver vår kärlek utan våra medmänniskor. Det är evighetsperspektivet, att se på medmänniskorna, den som sitter bredvid dig här i kyrkan, som du jobbar med, träffar på studiecirkeln, sitter bredvid på bussen eller pratar med på sociala medier som Guds älskade skapelse. Vi förmår inte älska som Gud älskar, men den som känner sig älskad kan föra den kärleken vidare genom sin egen kropp och sin egna handlingar. Tänk så många gånger jag varit med om att få ett leende, en vänlig klapp eller bara känt att någon tänkte in mig och tog hänsyn – och hur det har gjort mitt eget hjärta lättare! Att leva i kärlek är inte att göra sig naiv, blind och döv. Gränser måste sättas och normer inpräntas – men det kan göras på olika sätt.

Om nu döden vore en sådan vinning och himlen slutmålet för mig personligen, ja då skulle ju livet här bara vara en prövotid, ett slags quiz för att få biljett in till paradiset. Kanske få en biljett.

Så tror jag inte alls att det är – min tro är istället att Gud skapat alla människor och att Gud älskar alla människor och önskar att alla människor skall förenas med honom i en evighet bortom tid och rum, en tillvaro som vi inte kan förstå, än mindre gestalta.

Jag brukar tittat på en brittisk deckarserie som heter ”Fader Brown”. Huvudpersonen är en brittisk katolsk präst och avsnitten är påtagligt religiöst impregnerade, mycket mer än jag tror att någon svensk TV-serie skulle våga vara. Det begravs, firas mässa, avges bikt och välsignas till höger och vänster. Kyrkan står för både en stelbent moralism och en oändligt kärleksfull omsorg, det sistnämnda oftast i form av just Fader Brown.

Men vid sidan av sin prästerliga gärning löser Fader Brown deckargåtor, och med sin auktoritet från högre ort tvekar han aldrig att hänvisa till gudomliga moraliska principer när han går bakom ryggen på både poliser och myndigheter. Noterbart är att han gång på gång i serien får lov att säga till personer som begått illgärningar eller felsteg att ”om du ångrar dig, verkligen ångrar dig och bekänner din skuld, så förlåter Gud”. Han säger det med allvar, på allvar och det tas emot i allvar. Han betonar därmed människans fria vilja, hennes förmåga att säga både ja och nej till Gud.  

Men då innebär det också att livet här inte är en labyrint, ett quiz eller en prövning för att bli examinerad av Sankte Per – livet här är det livet som vi valt med vår egen fria vilja och ett liv som kan levas antingen som en alltmer nära relation till Gud eller i en frånvaro av gudomlig kärlek. Förlåtelsen finns här och nu och är vårt egentliga inträde i evigheten. I förlåtelsen och försoningen kliver vi in i, eller kanske ännu bättre formulerat, släpper in Gud i vår värld. Och därmed släpper vi också fram evighetsperspektivet.

”Guds fruktansvärda frånvaro” heter en väldigt bra deckare av en nu bortgången göteborgsförfattare, Sven Westerberg. Ja, Guds frånvaro är fruktansvärd. I en värld utan Gud härjar kärlekslöshet, girighet och grymhet helt utan motkrafter. Det är därför vi är här, vi som ser på människan i ett evighetsperspektiv. Vi som tror att vi kan vara en del av Guds genomgripande närvaro, vi finns här som en motkraft mot den ondska som finns i världen.

Det är lika illa att leva sitt eget liv endast i väntan och förberedelse inför döden som skall föra oss vidare in i en fortsättning, som det är att leva sitt eget liv utan tanke på evigheten. I båda fallen blir omvärlden ointressant, närmast störande.

Jag tror att vi har en uppgift, här och nu; den kan vara liten eller stor, svår eller lätt, långsiktig eller ögonblicklig. Den uppgiften handlar om att vara kvar i den här världen och ge den så mycket vi orkar och förmår av den kärlek från Gud som vi själva har fått del av.

Det enda jag vet om mitt liv när döden kommer det är att nåden räcker. Jag har själv inget att yvas över. Det är Jesus som gjort jobbet från början. Där är vi lika allihop. Då kan vi säga till oss själva och till varandra, med en liten förändring av Paulus ord: Men för allas skull är det bättre att vi är kvar här.

HBTQ+: Gör inte samma misstag en gång till!

Den Av Vandrareni Dygder och plikter, kristen tro4 kommentarer

Att tolka bibeln som ett rättesnöre för vardagen är inte det enklaste. Men det tycks ett drygt femtio pastorer i Evangeliska Frikyrkan (EFK) tycka när de tillbakavisar de råd som ges av en rapport kring EFK:s syn samkönade relationer. Bibeln är tydlig menar de – den kristna församlingen kan inte acceptera vare sig äktenskap eller partnerskap (eller samboförhålladen) mellan personer av samma kön. Det framgår inte klart på raderna men mellan raderna läser jag också att HBTQ+-personer inte är välkomna i församlingen som de personer de är utan endast om de motarbetar eller frånsäger sig sin köns- och/eller sexuella identitet.

Jag vill inte döma de kristna ledare som skrivit under denna debattartikel, men som personligt troende kristen och med lång erfarenhet från olika sammanhang i den svenska frikyrkan vill jag höja min röst till stöd för alla dem som drabbas och som har drabbats av den bibelsyn och den kristna hållning som förs fram i artikeln. Vi behöver lära oss att leva med de brister som finns i Guds skapelse, brister som kan hänföras till hela mänsklighetens bortvändhet från Gud. De pastorer och kristna ledare som i sin förkunnelse och sin opinionsbildning bidrar till det principiella exkluderandet och till stigmatiseringen av HBTQ+-personer bör därför mötas med barmhärtighet, empati och dialog. Vi behöver lära oss att stå ut med varandra.

Men, och det är den avgörande punkten, dessa ledare kan inte få stå oemotsagda i en fråga där enskilda människors liv och hälsa står på spel. De kan inte heller ha monopol på uttolkandet av kristen tro och kristna sanningar. Jag är ingen exeget men jag läser min bibel dagligen. I min församling, som har metodistiska rötter, är bibel, förnuft och uppenbarelsen av Gud i det egna livet vad som vägleder det kristna livet. Jag vägrar underordna mig irrelevanta diskussioner om ”liberala” och ”klassiska” bibelsyner utan litar på att min bibelläsning i bön och reflektion ger mig den vägledning jag behöver tillsammans med det av Gud skapade förnuftet och inlevelseförmågan.

Delar av EFK:s historia är inte vacker när det kommer till tolerans och barmhärtighet i relation till människor som lever sina liv på icke-normativa vis eller som prövas av svåra omständigheter. Och oftast har det varit kvinnor som drabbats. Kvinnor som blivit gravida innan äktenskapet har uteslutits och kvinnor som skiljt sig har inte ansetts kunna ha uppdrag i församlingarna. Det är tragiskt att inte kristna ledare kan dra lärdom av den sorg och bitterhet som det agerandet skapat, hur det sårat och skadat människor under årens lopp. Måste man inte som just kristen ledare ta större ansvar för de mänskliga konsekvenser det egna ledarskapet ger?

Debattörerna anför bibelställen i Tredje Mosebok som grund för sina invändningar. Där framgår att samkönat sex skall straffas med döden. Skall inte också detta bud efterlevas? Och hur förhåller sig de kristna ledarna till Första Korintierbrevets påbud om att kvinnorna får ställa sina frågor hemma då det inte passar sig för en kvinna att tala i församlingen? Och uppfattningen att kvinnor skall ha huvudbonad, hur är det med den? Förbudet mot skilsmässa? För att inte tala om 1 Kor 7:1 som säger att det egentligen är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna och framhåller äktenskapet som det näst bästa, egentligen bara för att undvika otukt. Här finns ingen glädje i tvåsamheten eller tanke på äktenskapet som Guds gåva. Och, om det nu är som många av oss tror – att sexuell läggning är en medfödd egenskap som hudfärg eller hårfärg – har Gud råkat göra fel i just den skapelseprocessen då? Skall vi straffa den enskilda människan och sedan skylla vår obarmhärighet på Gud som gjort ett misstag?

Bibeln är ingen lagbok eller något bokstavligt rättesnöre. Bibeln är Guds ord till människor i olika situationer, nedtecknat av människor, tolkat av människor och läst av människor. För mig är den ovärderlig som källa till visdom och kraft. I mitt kristna liv är helgelse och efterföljelse centralt, och där är Jesus-gestalten den som visar vägen. Joh 3:16-17 lärde jag mig utantill som barn och versen förtjänar sitt epitet ”Lilla Bibeln”: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Vem är du eller jag att döma andra i Guds ställe när Guds kärlek redan manifesterats i den nåd som innebär att jag – och du – är Guds allra mest älskade skapelser? I min värld möts vi som kristna i att nåden har getts oss alla, lika och i överflöd. Och vi möts i vår övertygelse om Jesu död på korset, om frälsning från synderna och i hoppet om en uppståndelse till evigt liv. Det är det kristna livet som vittnar om Kristus – och budskapet om befrielse gäller alla människor. Så se människan och inte tidsbundna fördomar, se Guds skapelse i sin fullhet och bedöm människor efter deras vilja till och längtan efter frälsning och ett kristet liv, inte efter deras val av livspartner.

Predikan: Gå och bruka den kraft du äger!

Den Av Vandrareni kristen tro, SamhälleLämna en kommentar

Söndagen den 18 juni 2023 var den andra söndagen efter Trefaldighet. Temat för söndagen var ”Kallelsen till Guds rike” och jag predikade i St Jakobs kyrka i Göteborg. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

(Text: Dom 6:7-16, 1 Kor 1:26-31, Mark 2:13-17)

Några nyckelmeningar ur dagens texter:

  • Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur Midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.
  • Jesus sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
  • Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam

Redan när jag första gången läste texten från Domarboken inför den här söndagen tog den formuleringen tag i mig: ”Gå och bruka den kraft du äger.” Och sedan ”Det är jag som sänder dig!” Jag har sagt det många gånger under de senaste åren, men det kan sägas hur många gånger som helst – det är ingen, inte heller Gud, som kräver något övermänskligt av dig för att göra världen lite bättre, eller organisationen lite starkare eller relationen lite mer kärleksfull. Det enda som krävs är att du använder den kraft som du faktiskt har.

En del människor vet inte om att de har kraft. Jag är så förvånad över starka, privilegierade medelålders svenskar som klagar över småsaker och sedan säger att ”det går ju inte att ändra på”. De har mycket mer kraft, och makt, än de tror. Ingen måste starta en egen fotbollsförening eller flyga till rymden för att ändra sakernas tillstånd. Ett mejl till rätt person, en kvälls eget arbete med att städa upp någonstans, en natt som telefonvakt på BRIS, en penningsumma till dövskolan i Liberia eller kanske bara ha barnbarnen en helg när föräldrarna är dödströtta – alla dessa ytterst små ting ändrar världen. På riktigt. Vi lär aldrig få veta hur, men ändrar världen gör de.

En del av oss kan göra mer än så, några har privilegiet att ha positioner som gör att rösten hörs lite mer i vissa sammanhang än andras trots bruset. Då är det viktigare än något annat att tänka på den andra meningen i berättelsen, alltså vem det är som sänder mig. ”Det är jag som sänder dig” säger Herren till Gideon. När jag använder min plattform behöver jag rannsaka mig själv, är det Guds ärenden jag går nu? Eller bara mina egna? Det där är en samvetsfråga som var och en får brottas med.

Dagens tema är kallelsen till Guds rike. Jesus sa till Pilatus vid förhöret innan korsfästelsen att ”mitt rike är inte av denna världen”. Det lilla ordet ”av” är centralt här. Jag ägnade en hel del tid åt att undersöka hur de där orden skulle kunna tolkas; mitt rike är inte av denna världen. På grekiska (inte nytestamentlig då) heter det ”To vasíleió mou den eínai aftoú tou kósmou” (jag kan inte grekiska). Men jag är intresserad av språk och insåg att det där ”tou kosmou” är detsamma som ”av världen”. Och om just detta uttryck finns det en hel del akademiskt skrivet.

Vad menar Jesus egentligen, eller den som skrivit ned hans ord, med att Guds rike inte är av denna världen? Vad är det alltså vi är kallade till? Flera tolkningen av texten pekar på att orden refererar till de ting som utgör världen, och då inte bara de fysiska tingen utan också de ordningar och strukturer som skapar världen. Efter att ha surfat runt bland teologiska tidskrifter och vetenskapliga artiklar men också mer populära diskussioner har jag landat i en uppfattning om vad det är Jesus säger i denna extremt pregnanta form när han säger ”mitt rike är inte av denna världen”. Här vill jag dock markera min lekmannaroll när det gäller exegetik, jag har inga andra anspråk än pedagogiska med denna tolkning.

Vad Jesus säger är att hans rike inte är underordnat de strukturer och ordningar som utgör vår vardagliga tillvaro. Men Guds rike är inte heller del av de auktoriteter och de påbud som vi förhåller oss till i vår vardag. Det handlar om en principiell hållning, inte om just Pilatus eller romarna som ockupationsmakt i Palestina. Men hos Jesus finns ett oerhört anspråk i detta lilla uttalande, inte av denna världen. Ju mer jag begrundar detta desto mer revolutionerande är det.

Självklart har kristna församlingar och individuella kristna alltid sagt att ”vi måste lyda Gud mer än människor” och att ”Guds rike finns inom oss” och allt det där. Men det är inte det jag syftar på här. Det är en individcentrerad tolkning. När Jesus kallar tullindrivare och annat löst folk till Guds rike då gör han inte det för att de som personer skall inordna sig i ett särskilt system, en skola eller en lära, följa vissa ritualer. Han kallar dem till friheten i Kristus, den frihet som vi en gång blivit givna och som vi måste lära oss att leva i. Guds rike är i rummet och tiden i denna världen, du och jag är, hoppas jag, delar av Guds rike. Vi har ett medborgarskap som är omöjligt att återkalla. Och om du sitter här och undrar om du är medborgare och om du har tillräckligt god vandel eller kan alla bibelböckerna utantill så säger Jesus till dig, och till oss alla, att DU är kallad till Guds rike idag. Du är kallad till en ordning som inte har någon likhet med den ordning som vi lever i varje dag. Som episteltexten säger, det som är dårskap och svaghet för världen – alltså för den ordning som vi alla lever i till vardags – det har Gud upphöjt.

Vi är kallade till en annan ordning, en ordning som vänder upp och ned på det invanda, och som i sann mening är en revolution. Det får inte missuppfattas som att allt skall rivas ned och vars och ens personliga önskemål tillgodoses. Inte alls, ett rike är ett rike, det är en annan ordning som råder. Kärlekens ordning. Kärleken söker inte sitt står det på ett annat ställe i Nya testamentet och det är en grundläggande princip i Guds rike.

Men hur skall lilla jag, som är fast förankrad i samhälle, familj, jobb och vardag bara kunna lämna allt och inträda i Guds rike? Det är då vi får titta på Gideon igen. Han klagade över Midjaniterna och han klagade över sin egen litenhet. Han beklagade sig över externa hot och han beklagade sig över sin egen oförmåga. Då säger Gud, bruka den kraft du äger. Jag sänder dig, säger Gud. Han räknar inte med status och kapacitet som världen gör.

Ett rike består inte av en person, Guds rike är inte en fråga bara för individen, tvärtom, ett rike är en ordning som rymmer många. Gud har skapat oss alla, med den kraft och de förmågor som vi har. Om vi brukar den kraft vi faktiskt har, som vi äger som det står, så gör Gud resten. Men då måste vi faktiskt också bruka den kraften. Som jag sa tidigare så finns den tusen sätt att använda kraften på. Och det är på det sättet Guds rike blir synligt här och nu. Som en konträr ordning, en motståndshandling, en ordning som inte bygger på denna världens sätt att mäta framgångar, status och prestige. Det är därför Jesus kallar alla till Guds rike, inte de rättfärdiga, utan alla, utan undantag. Han vänder sig till och med särskilt till dem som står längst ned på statusstegen, och i den ordning som Palestina hade då var det bland annat tullindrivare. Han gör det eftersom han kallar oss till Guds rike, ett rike med helt andra strukturer än den värld vi lever i varje dag.

Vår församling är kallade till Guds rike och vår församling behöver komma i rörelse i riktning mot den kallelsen. Vi behöver känna vårt medborgarskap i Guds rike. Vi behöver vända oss först mot varandra och bejaka vår kallelse och sedan ta med den ut i det samhälle där vi lever. Vår församling är ett uttryck för en annan ordning än den vi har runtom oss. Ser människor det? Jag vet inte. Men jag vet att när vår församling inser vilken kraft vi själva äger, här sommaren 2023 och mitt i Göteborg, då säger Gud till oss, det är jag som sänder er. Gå och bruka den kraft du äger.

Vad är värt att fira på nationaldagen? Nationalismen skapar inget gott.

Den Av Vandrareni Dygder och plikter, personligt, SamhälleLämna en kommentar

Idag är det Sveriges Nationaldag, den 6 juni 2023. Sedan snart tjugo år är den också en helgdag, en s k röd dag. Annandag Pingst fick maka på sig och sedan dess är inte Pingsthelgen sig lik. Jag har vid många tillfällen påpekat det orimliga i att en nationaldag påbjuds helt och hållet ovanifrån och att det som skall firas är att en viss Gustav Eriksson Vasa på 1500-talet väljs till kung. En kung som med hårda nypor enar ett kungadöme som han överlämnar till sina söner, söner som inte ens är eniga om vem av dem som egentligen är arvtagare till tronen. Men nationalismen har sina särdrag och idén om den 6 juni vaknade i den nordiska och nationella yran i slutet av 1800-talet när nationalstaterna fick sin folkliga förankring.

Men. när nu detta är sagt, nationaldagen har börjat finna sin form och de generationer som växer upp framöver liksom de människor som kommer hit från andra länder finner den förstås rimlig. För mig är den mest en möjlighet att skapa utrymme för lite extratid på landet. Tid som kan användas för att betänka och begrunda livets vadan och varthän. Jag kan instämma med Göran Greider som idag skriver att han inte hittar några bra ord för den känsla han har inför vårt gemensamma hemland, men att han definitivt inte vill använda den vokabulär som dagens nationalister använder. Han och jag råkade födas här, och det är jag, och säkert han också, oändligt tacksam över. Sverige har gett mig så mycket gott i livet – en utbildning trots min klassbakgrund och det utan att mina föräldrar behövde ruinera sig, en möjlighet att leva ett fritt liv trots att jag är född till kvinna och en fantastiskt stödjande struktur för mina barn och barnbarn, även de som har olika funktionshinder och sjukdomar att hantera. TACK Sverige. Men inte beror detta på att jag talar svenska (ett språk jag kommit att älska mer och mer) eller på att jag var blond och blåögd som barn.

Nej, Sverige är Sverige därför att vi som bor här värnar samhällets gemenskap, håller hårt på jämlikhet och jämställdhet och är beredda att avstå stora delar av våra egna privata förtjänster och intressen för att skapa goda förutsättningar för andra generationer och grupper av människor som inte fötts med samma gåvor som vi. Så länge de politiska förutsättningarna för en solidarisk samhällsgemenskap finns så är Sverige också svenskt för mig.

Min historiska lojalitet ligger knappast hos min släkt för att den var svensk, om den nu ens var det. Den var småländsk, den var från Kinds härad, den var från Orust och från Lerum, och kanske också från dem som vandrade upp hit på vägarna från Tyskland efter Trettioåriga kriget och alldeles säkert är att den aldrig tillhört de besuttna eller de priviligierade. Men just därför är Sverige värt att vara stolt över. Inte för att en adelsman satte sin släkt på tronen för 500 år sedan, men för att alla vi som i generationer brukat jord och skog, arbetat i fabriker och fött barn, skurat trappor och bakat bullat, idag lever i kanske världens bästa land. Fred och frihet är oslagbart som utvecklingskrafter.

Men se upp vad som lurar bakom knuten. Nationalismen har aldrig någonsin skapat goda hållbara samhällen och gemensam välfärd. Se upp, denna nationaldag. Betänk och begrunda där du sitter i solen och njuter den nordiska sommaren.

Predikan: Den gode herden och det goda ledarskapet

Den Av Vandrareni kristen tro, Samhälle, Utbildning och vetenskapLämna en kommentar

Söndagen den 23 april 2023 var den tredje söndagen efter påsk. Temat för söndagen var ”Den gode herden” och jag predikade i Gustavi Domkyrka i Göteborg i samband med avslutningen av Vetenskapsfestivalen. Nedan återfinns en redigerad version av det skriftliga underlaget till predikan. I denna predikan använder jag tredje årgångens läsningar.

Betänk att texten är skriven för att talas.

(Text: Jeremia 23:3-8, Första Petrusbrevet 5:1-4, Johannesevangeliet 10:22-30)

Låt oss igen lyssna på några nyckelmeningar ur dagens texter:

  • Och jag skall ge dem nya herdar (…) så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren. (Jeremia)
  • Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, (…) inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem (…) utan var föredömen för hjorden. (Första Petrusbrevet)
  • Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. (Johannesevangeliet)

I evangelietexten säger Jesus att ”mina får lyssnar till min röst”. Alla föräldrar vet att man hör sitt eget barns skrik rakt igenom den värsta kakafoni av ljud. Hundägare vet att den egna hunden, normalt sett i alla fall, reagerar instinktivt när husse eller matte säger till men bara skuttar runt när någon annan försöker få den att gå fot eller sitta still.

Mina får lyssnar till min röst, säger Jesus, och han tillägger ”jag känner dem”. Ja, föräldern känner sina barn och hundägaren sin hund. En klasslärare känner oftast sina barn i klassen och en återkommande patient på sjukhuset blir snart känd av personalen. Jag känner dem. Det betyder, jag vet vilka de är och jag vet vad de behöver.

Och så tillägger han ”och de följer mig”. Och där, just där, börjar det skava lite. Gör barnen det? Följer föräldern? Hunden som fick upp ett spår och försvann. Läraren som föll i gråt när eleverna inte lyssnade på vad han ville ha sagt. Patienten som konsekvent vägrar följa instruktionerna om rehabträning både förmiddag och kväll. ”Och de följer mig”. Gör vi det? Att han går med oss hela vägen, det är säkert, men följer vi? Och när skall vi följa? Jag återkommer till den frågan.

En av mina kolleger har sagt att den viktigaste egenskapen hos en politiker, när medborgarna får säga sitt, är att vara pålitlig och empatisk. I episteltexten sägs att herdarna inte skall uppträda som herrar, utan vara föredömen. Kanske empatiska och pålitliga? Och i den gammaltestamentliga läsningen finns ordet ängslig med, vi (som alltså är fåren) skall inte vara ängsliga och inte komma bort, de nya herdarna som Herren ger oss kommer att garantera det. Kanske är dessa herdar då både pålitliga och empatiska?

Den gode herden är i sig själv den finaste formen av ledarskap jag kan tänka mig. Här får vi det svart på vitt, en ledare som känner dem hen leder, en röst att lyssna till, pålitlighet, empati – nog är detta precis vad vi alla förväntar oss av en god ledare?

”En skock får” så säger vi ibland om en situation där vi eller andra inte tar ställning eller ansvar. Vi bara springer på som ”en skock får”. Vi följer en ledare. I politiken talades förr om ”valboskap” som ett uttryck för att väljarna inte tänkte själva utan bara kunde skuffas hit eller dit med rätt budskap eller rätt person.

Det är ett väldigt stort ansvar att ta på sig att vara herde, eller ledare, för en hjord. Det är, skulle jag vilja hävda, en idag alltför lite diskuterad fråga, alltså det ansvar som följer på att få förtroendet att leda. Men det är likaledes ett stort ansvar att underordna sig ledarskapet. Att acceptera att man inte alltid går exakt dit man själv vill i exakt den takt som man själv hade önskat. Att se till det allmänna bästa, till det stora hela, istället för bara till min egen nytta.

Den gode herden, det hörs ju på namnet, leder oss på rätta vägar och ger oss vila, mat och vatten. Men det finns ju andra. Herdar som inte vill fåren så väl. När skall vi sluta följa och när vi ska gå vår egen väg?

Jag köpte för många år sedan ett roligt vykort i Frankrike. Det föreställde en stor fårhjord på en bergssida med herde bakom sig. Men till höger på bilden stod ett får ensamt på en liten bergstopp med en vallhund nedanför sig. Hunden skällde, enligt pratbubblan på bilden, och sa ”kom igen nu”” Men fåret var envist och svarade bara ”Je suis individualiste!”, alltså jag är individualist, och stod kvar på den lilla bergstoppen. Jag hade länge bilden på väggen i mitt rum på jobbet. Den stärkte mig då och då när jag inte riktigt fann mig tillrätta i universitetsstrukturerna.

Men det är ett ansvar och en fråga om omdöme när jag skall ställa mig där på bergstoppen, ensam, och när jag väljer att följa hjorden mot nya betesmarker. Kan jag lita på herden? Kan jag lita på ledarskapet? Hur skall jag veta att min herde är den gode herden?

Det finns inga givna svar på de frågorna, men vi måste ställa oss dem varje dag. Som människor har vi skapats med intellekt och begåvning. Vi har alla en förmåga till eget omdöme.

Och det omdömet skall vi använda. En bibelcitat på engelska, från en sång, från den gamla engelska översättningen – King James Bible – av Hebreerbrevet kom till mig innan jag påbörjade själva arbetet med den här predikan.

Texten är från Hebreerbrevet 11:1

Now faith is the substance of things hoped for, the evidence of things not seen.

Men tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting som man icke ser. (Sv över 1917 års bibel)

Vår tro är alltså en hjälp i vårt omdöme, vår tro är en relation med vår skapare och med Jesus Kristus. Tron är substansen, grunden, tillförsikten för det vi hoppas på. Inte inbillning eller en vision. Tron är ett belägg för, en övertygelse, en visshet om det vi inte ser. Nu ser vi dunkelt som i en spegel säger Paulus (och speglar på den tiden var dunkla….) men sedan. Samma känsla finns i hos Hebreerbrevets författare; vi anar konturerna av något mer än att vi ser så exakt, och vår tro ger en tolkningsram åt vår verklighet. Som kristen så vet jag, jag har en övertygelse, om att det finns en absolut sanning, en sanning som är rakt igenom just sann och är ljus och inte mörker. Jag är på väg mot den.

Min tro leder mig och den stärker mitt omdöme så att jag kan utvärdera det ledarskap jag möter eller själv utövar på vägen. Som forskare har jag samma övertygelse om det jag ännu inte ser. Det finns något som är absolut sant, det finns en realitet som inte kan bestridas, men som forskare får jag en liten bit här och liten bit där, för varje generation och tid närmar vi oss lite mer. Med hjälp av teori, metod och systematiskt arbete kan jag blottlägga mekanismer och förhållanden i samhället och världen.

Vi har inget bättre gemensamt sätt att förstå vår värld än vetenskapens modeller. Om vi inte har ett ledarskap som lyssnar på vetenskapen då är de inte de föredömen vi behöver. Då är det nog så att flera av oss borde göra som fåret på bergstoppen. Ifrågasätta ledarskapet på demokratisk grund. Den gode herden skapar inte ängslan. Den gode herden ser till att ingen kommer bort. Den gode herden tar hand om sin hjord av hängivenhet. Den gode herden gör sig inte själv till en auktoritet, hen får ett förtroende och leder i kraft av det. Pålitlig och empatisk.

Om forskningsresultat brukar sägas att något som man presenterar är den bästa sanning vi kan prestera här och nu. Innebörden är att det är mer sant än det vi sade om samma sak för tio eller tjugo år sedan, men hur mycket närmare den absoluta sanningen vi är vet vi inte. Och där förenas den troende och den forskande människan – i sin ödmjukhet och sin ofullkomlighet – inför det som inte fullt ut kan förstås. Vi har en övertygelse om det vi inte kan se. Bara ana. Men som vi närmar oss.